Ido är ett konstgjort språk, med Esperanto som grund, skapat för att vara ett universiellt andraspråk för människor med olika språkligt ursprung. Ido konstruerades specifikt för att vara grammatiskt, ortografiskt och lexikografiskt regelbundet och framför allt lätt att lära sig och använda. Därför klassificeras Ido som ett konstruerat internationellt hjälpspråk.
Det är det mest framgångsrika av många hjälpspråk som har sitt ursprung i Eperanto. Ido skapades 1907 med avsikten att reformera upplevda brister i Esperanto, som hade skapats 20 år tidigare för att underlätta internationell kommunikation. Namnet på språket har sitt ursprung till esperantoordet ido, som betyder ”avkomma”, eftersom språket är en ”ättling” till esperanto. Efter starten fick Ido stöd från vissa i esperantosamhället, men efter att en av dess mest inflytelserika förespråkare, Louis Couturat, plötsligt avlidit 1914 minskade det i popularitet.
Detta av två skäl. Dels schismer som härrörde från konkurrerande reformprojekt av Esperanto och dels allmän låg medvetenhet om Ido som kandidat till ett internationellt hjälpspråk. Det försvagade rörelsen och det var inte förrän internet etablerades som rörelsen fick fart igen.
Ido använder samma 26 bokstäver som det latinska alfabetet, utan några diakritiska tecken. Det hämtar sitt ordförråd från engelska, franska, tyska, italienska, latin, ryska, spanska och portugisiska, Det till stor del begripligt för dem som kan Esperanto.
Flera litteraturverk har översatts till Ido, bl.a. Den lille prinsen, Psaltaren och Lukasevangeliet. År 2000 fanns det cirka 100–200 personer i världen som talade Ido. Nya uppskattningar anger att nu finns 1000-5 000 som talar Ido.